Döden.

Vad är det som skrämmer oss så mycket med döden?

Våra djur har en klar förmån och det är vi ägare.

Vi kan ta beslutet att nu är det slut på lidandet.

Det som skrämmer mig mest är att en del har så mycket lättare att ta detta beslut helt utifrån sitt eget ego, hästen presterar inte vad den borde eller håller inte för det som den ska hålla för. Det som många missar är dock, passar vi ihop, är vi ett team eller kör jag på för egen vinnings skull?

Kanske samma häst hade både hållit och kommit långt mycket längre i klasserna med en annan ryttare eller varför inte hade passat utomordentligt som promenad häst åt den som älskar att ta skogsturer och bara mysa med sin häst. Problemet är att så fort det handlar om pengar så blir många blinda för den levande individen som kanske inte alls är redo för ett slut.

Jag menar inte att ett djur som är skadat eller sjukt skall leva kvar för vår egen vinnings skull, för tro mig många har också väldigt svårt att ta beslutet, utan det jag menar är att det ibland är lättare att ta bort än att lägga energi på att sälja och därmed riskera att sälja till Fel person. Och kanske blir tvungna till ett återköp. Men hade man haft tiden till att se till att djuret kom vidare till RÄTT ny ägare så finns det ingenting som säger att det inte kunnat leva i många år till, lyckliga och nöjda med sitt liv.

När man skaffar ett djur, katt, hund, häst you name it så har man ett ansvar. Ett ansvar att se till att djuret har det bra, får rätt foder, veterinärvård när det behövs, hovvård, klo och päls vård mm. Du har också ett ansvar att ta beslutet när det är slut. När ditt djur är så gammalt så ”den” verken ser, hör eller ens kan äta mer. När ”den” till sist har svårt för att röra sig eller resa sig är det banne mig sista chansen för dig som ägare att ta ditt beslut, om inte för dig själv så för ditt djur, dom kan inte prata och förklara, däremot är jag helt säker på att du som djurägare, som levt med ditt djur och känner individen utan och innan kan ”se” när det är dags.

Varför är det då så himla svårt?

Jo, som jag ser det:

Endast för att vi har förmånen att ha en stor hjärna som kan galoppera iväg i tankar och många gånger tänker:

-Å vi kommer aldrig mer att ses.

Eller jag kommer sakna dig så mycket så det kommer göra ont

Eller, Nä jag har inte rätt att ta detta beslutet…

Eller – Han/ Hon har så mycket kvar att ge…

(Saknad, skuld och dåligt samvete)

En liten sak jag vill poängtera är att djur inte är rädda för döden.

Vi människor är det endast för vi inte vet vad som komma skall.

Om vi tex tittar på katter så kan dom mycket väl gå iväg och lägga sig och dö någonstans långt från deras trygghet, detta för att dom vet att det är dags och för att någon annan nu ska ta över deras plats.

När du ens börjar funderar på att skaffa ett djur ska du vara väldigt medveten om att du en dag måste ta beslutet för din vän, det kan komma förr eller senare.

Min Schäfer Zimba var inte mer än tre år när jag var tvungen att ta bort honom pga av medfött njurfel, han levde för mig och gjorde allt jag bad honom om men den dagen han inte drog i kopplet längre ringde jag till min fantastiska veterinär som kom hem till oss och hjälpe min fina kille till andra sida, jag var så stark för Zimbas skull men som jag grät efteråt, man får gråta och sörja, man får inte böter för det. Det är inte mer än mänskligt att göra det, jag tog beslutet för min Zimba lika fort som jag fick reda på hans diagnos, han skulle inte få lida en dag för mycket. Han somna in ihop rullad i mitt knä och ligger begravd hos min föräldrar. Zimba var mitt första beslut, dock ej mitt första eller enda djur men hade jag inte kunnat ta beslutet för honom hade jag aldrig skaffat fler djur.

Ja, det gör ont och Jo det är jätte svårt men det är den förmånen vi kan ge vår kära djur och vi måste lära oss att se när det är dags. Det Är ok att vara ledsen och sörja, det är Ok att vara förbannad och känna orättvisa. Allt har sin tid. Man måste lära sig att njuta av den tiden man får tillsammans och bevara minnet, för det kan ingen ta ifrån en. Och vem vet kanske ses man igen. I ”himmelen” eller i ett annat liv, vad vet vi? Inget mer än det vi kan ta på.

Det är ett djurs rätt att få ett värdigt slut och jag önskar att vi människor hade haft samma rättigheter till ett värdigt slut. Finns så många stackars gamla som inte vill leva mer som ligger på sina hem eller Hospis och blir vända i sängarna för att liggsåren inte ska bli värre än dom är, eller dom stackarna som inte ens blir badade, dom ligger i sin egen skit och doftar lik, det är banne mig inte ett värdigt slut.

Det jag vill komma till med detta inlägg är: Ta vara på den tid du & ditt djur har, njut, ha roligt och framför allt lev. När det är dags för att gå vidare hjälp din vän, finns där som det stöd och trygghet du varit genom Er tid tillsammans.

Bevara Era minne i en lite ”guldask” som du kan öppna ibland, skratta åt era tokigheter, gråta över din saknad. Han, hon finns där någonstans ser, hör allt och kommer alltid  följa dina fotsteg, den ända skillnaden är att du inte kan ta på ”den”, känna ”den” eller höra ”den” men ”den” finns där, helt säkert.

 

Ni får gärna komma med invändningar och synpunkter!

Detta är vad jag tycker men det betyder inte att det ät rätt eller att du håller med.

Ta hand om Er där ute!