onsdag 1 augusti 2012


NEEEJ! En liten, liten touch med vänster framhov av Sara Algotsson Ostholts häst Wega gjorde att en av bommarna på det sista hindret i den sista deltävlingen av fälttävlan ramlade ned. Det innebar att ett OS-guld blev till ett OS-silver. ”Det kändes som att se Ingemar Stenmark grensla sista porten i en OS-slalom när alla redan börjat jubla över guldet”, skriver Sportbladets krönikör Peter Wennman. 
 
 NEEEJ! En liten, liten touch med vänster framhov av Sara Algotsson Ostholts häst Wega gjorde att en av bommarna på det sista hindret i den sista deltävlingen av fälttävlan ramlade ned. Det innebar att ett OS-guld blev till ett OS-silver. ”Det kändes som att se Ingemar Stenmark grensla sista porten i en OS-slalom när alla redan börjat jubla över guldet”, skriver Sportbladets krönikör Peter Wennman. Foto: STEFAN MATTSSON

GULDBOMMEN

Wennman: Ett klassiskt drama – touchen förvandlade guld till silver

Vi stod där och väntade på Silver-Sara när det kom ett sms från hemmaredaktionen: ”Gå ut med hammare och spik och spika fast den där jävla bommen!”
Det var så dags då.
Den där jävla bommen låg redan på marken. Den darrade bara man tittade på den. Jag tror den var tillverkad av tysk asp.
Om Sara Algotsson Ostholts häst Wega bara klippt tånaglarna i går morse hade Sverige fått ett sensationellt OS-guld.
Sista hindret, sista hoven...och så den där försmädliga lilla touchen som fick bommen att liksom fundera nån sekund:
– Ska jag ligga kvar? Nä, det är ju meningen att dom ska hoppa över med fyra ben, inte tre.
Själv har jag bara två ben, men visste ändå inte vilket jag skulle stå på efteråt.
Borde vi vara glada över silvret? Eller förbaskade över att guldet dinglade framför våra ögon innan det hånskrattande dök ner i kavajfickan på en tysk (Michael Jung)?
Jag vet bara att vi i media stod med en slags snopen känsla ett bra tag efteråt. Det kändes som att förlora på ett slumpskott med en sekund kvar av sudden death. Det kändes som att se Ingemar Stenmark grensla sista porten i en OS-slalom när alla redan börjat jubla över guldet.
Men den där besvikelsen släppte lite sen när vi stod i nån slags stallbacke (heter det så även i fälttävlan?) och kunde se och känna glädjen i det svenska ryttargänget.

Grät av blandade känslor

Där stod Jan Jönsson, numera professor, som var den senaste svensken att ta en individuell medalj i fälttävlan (brons i München 1972). Han var glad.
Där stod landslagets förbundskapten Gunilla Fredriksson och svarade på novisernas frågor. Hon var glad.
Och i ett vitt tält stod Silver-Sara och väntade på medaljutdelningen. Var hon glad?
Ja, hon sa ju det. Hon grät lite i ett utbrott av blandade känslor, och hon kommer kanske att höra ljudet av den där sista, fallande bommen i resten av sitt liv – men hon har också en olympisk silvermedalj att kyssa och lägga under kudden. Det är inte hästskit.
Framför allt var detta en succé för svensk ridsport och en så svår och komplicerad gren som fälttävlan: dressyr, terrängritt och hoppning – med en och samma häst. Det underbara med OS är att sporter som den här hamnar i rampljuset och får både såna som jag och folket framför tv-apparaterna att begripa vad det handlar om. Och en bonus till Sara och hennes ledare är att de inte lagt sig till med attityden:
– Jaså, nu passar det. Vart fjärde år.
Hästfolket njöt av den välförtjänta uppmärksamheten, tog många fina PR-poäng, och jag inbillar mig att ni njöt i tv-sofforna också?
På tal om Stenmark så var det ju lite den känslan när Sara Algotsson Ostholt tog hinder efter hinder och våra hjärtan var på väg att bulta ut ur brösten av spänning. Det var ett klassiskt drama i svensk OS-idrott.
Själv var jag rätt skeptisk när jag satte mig i pressbussen i går morse, fälttävlan i Greenwich Park är inte mina normala jaktmarker.

Flera som kände sig offside

Men sedan jag sensationellt nog klarat veterinärbesiktningen och började beblanda mig med prinsar och prinsessor och gamla premiärministrar (John Major stod bakom mig vid kiosken där det såldes räkmackor) förstod jag att detta var precis vad ett OS bör vara.
Jag mötte sex, sju av de tyngsta sportkrönikörerna i England, de som sällan går på annat än fotboll, och de var där för att de vädrade brittiska medaljer.
Jag var inte den ende som kände mig offside, alltså. De fick också ett silver att glädja sig åt: i lagtävlingen, där sista hindret (då också) stoppade Sverige från medalj.
När dramat var över frågade jag förbundskaptenen Gunilla Fredriksson om jag fick ställa en dum fråga. Det gick bra.
– Kan en häst känna om ryttaren är nervös?
– Oh, ja! Du behöver inte ens sitta på hästen. Den blir orolig bara den ser dig och spänner musklerna för hårt.
– Var det en faktor med i bilden i dag?
– Nej, inte alls. Det handlade inte om nerver. Sara var lugn, hästen också.
Vi som tittade på kan inte säga detsamma. Vi har inte hämtat oss än från denna gastkramning.
 Peter Wennman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar